Apr 3, 2012
Maria
Kommentering avstängd

På spaning efter den tid som flyr

Sitter här och sitter. Har ägnat många många tidsenheter åt att ha ångest över att jag inte hinner uppdatera bloggen och så sitter jag bara här och sitter. Och skriver. Hur gick det till? Jag bara satte mig ner och började skriva. Är det så enkelt? Har det alltid varit så enkelt? Eller är det månne här och nu inspirationen slog till. Det kan det väl ändå inte vara eftersom jag inte avhandlar något av alla de pretentiösa och skitnödiga ämnen jag klurat på i mitt huvud.

Kanske är det här ögonblicket jag blev trött på mig själv, alla tankar på vad jag borde skriva, eller för den delen – faktiskt vill skriva om men inte haft tid till – och bara satte mig ner och skrev.

Åter till det oerhörda. Jag sitter alltså ner och skriver. Ner. Och sitter. OCH SKRIVER. En annan vanlig tisdag sätter jag mig ner i kanske fem minuter och sedan springer iväg och gör något annat. Typ viker tvätt. Eller diskar. Läser en bok. Lagar barnmat. Duschar. Sooooover. Fixar lite. Svänger runt med en trasa. Bara under den stund jag skrivit ner ovanstående meningar, har jag sprungit in i sovrummet tre gånger för att trösta en ledsen liten kille om försöker bearbeta dagens händelser i drömmarnas värld, samtidigt besvärad av nya tänder- nej, vänta! – fyra gånger. Nej, fem gånger. Men vafaan! Sex gånger.

Tid, tid som finns och tid som fanns, blir ett mycket relevant begrepp när man blir förälder. Framför allt tid som ska fördelas, tid som inte bara är din. Tid att leka, tid att sova, tid att älska, tid för sig själv, tid, tid tid.

Och tiden som varit.

Varför i helvete använde jag inte den tiden till annat än att ligga bakfull på en soffa och käka ostbågar? Okej. Kanske gjorde jag annat också. Men i ett retroperspektiv känns det som att all den tid jag en gång hade, den slösade jag bort. Tog för givet. Visst, jag jobbade mycket. Det tog tid. Men det hindrade inte mig från att skjuta på saker till nästkommande dag för att ligga på soffan bakfull resten av kvällen och käka ostbågar.

Hur jag än vrider och vänder på det, ter sig tiden som en förbannelse. Först var jag arg över att jag inte utnyttjat min tid bättre, sen var jag arg på mig själv för att spenderade mestadels av tiden på jobbet och nu är jag lätt förtvivlad över att jag måste boka in tider då jag kan duscha. Samtidigt kämpar jag för att befinna mig i nuet, njuta, leka, ha kul med min lilla kille som varken känner till dåtid, nutid, eller tid, tid, tid.

Nu känner jag mig frestad att skriva något förnumstigt om att att leva i nuet, men skjuter bort den tanken eftersom den inte är sann. Jag är urusel på att leva i nuet. I mitt huvud händer sjutusen andra saker samtidigt som jag pekar på bilden på kon och säger Muuu. Inte utan att jag får dåligt samvete, inte utan att jag ibland måste påminna mig själv att det är dags att hänga med i stunden. Det är trots allt ett ganska kul ställe där vi leker att vi är igelkottar eller käkar spaghetti med händer, fingrar och tår.

Men jag vet inte. Jag vet inte när det är tänkt att man lär sig att optimera sin tid, eller hur alla glassiga människor på tv gör. De som startar upp produktionsbolag eller spottar ur sig böcker med en snorig unge under armen.

Jag lyckas inte ens uppdatera en satans blogg.

Comments are closed.